S:t Atus

 

 

 

 

Så här fungerar jag när jag har fått en idé som jag tycker är bra. Speciellt kan det vara så med mina bokidéer, inte för att jag glömmer bort dem, men jag kan vara extrem hemlighetsfull med dem. Ibland funderar jag på varför jag blir sån, för ofta är det bra att få diskutera idéer med andra.

 

Idén till statusen fick jag under den gångna veckan. En dramatiker som heter Johan Bernander var här för att guidea oss under en vecka när vi skulle skriva en varsin pjäs. Och varje gång mina klasskamrater frågade mig hur det gick och vad jag skrev om så var jag extremt hemlighetsfull. Jag tror det kan bero på att jag tyckte pjäsen blev riktigt bra och att jag vill se allas reaktion den spelas upp. Det blev en triller (vilket jag knappt berättade för dem ens) och jag ser verkligen fram emot att få se Musikteater-eleverna spela upp den om några veckor.

 

Jag har också svårt för att svara på hur många böcker jag har skrivit. Ingen är ju utgiven, så det är kanske inte den största bedriften. Men det känns ändå som att jag skryter om jag säger exakt hur många/få.

 

För några veckor sen var jag hemma hos min syster och lekte med min brorson William. Han har ända sen han var relativt nyfödd, han är 3,5 år nu, varit väldigt förtjust i mobiler och telefoner. Men mest mobiler. Jag vet inte om det är för att vuxna pratar i dem och man som barn vill vara som de vuxna, eller om han tyckte det var så häftigt att kunna prata med någon annan genom den som inte var där. Kanske var det i början ett sätt för honom att bekräfta att morfar fortfarande fanns, även om han var någon annanstans. William hade väldigt svårt att säga hej då när han var yngre och tycker fortfarande det är ganska jobbigt. Det kan nog finnas en mängd anledningar, men det fick mig att fundera på hur jag lekte när jag var i hans ålder.

 

1993 fanns knappt mobiler och jag kan inte minnas att jag någonsin har haft en mobilleksak. Vanliga telefoner hade vi dock och lekte med. Men det jag tyckte var roligt med William var att han stoppade ner mobilen i byxorna för att kunna ha med den. När jag var liten stoppade jag alltid ner svärd i byxorna, fast då var jag nog lite äldre.

 

Har mobilen tagit svärdets plats?

Till och med städdamerna på min skola har noterat att jag brukar ha två färger på strumporna.

 

---

Jag kom precis på att statusen är lite missvisande. Det jag menar är två färger som i en vit strumpa och en svart.

Idag plockade klev jag in från snöyran och plockade av mig kängorna, i hallen är två städdamer som jag brukar hälsa på. Kängorna ställde jag upp på skohyllan och då skrattade de uppskattande och sa att jag var en ordentlig en, och sen sa en "Och två likadana strumpor har han på sig idag också." Vanligtvis brukar jag ha en vit och en svart strumpa och jag blir ständigt överraskad över hur mycket det märks, hur mycket fokus andra människor kan lägga vid det. Själv tycker jag mest att det är en rolig grej.

Och jag har märkt att när man är tränare inom akrobatik så är det väldigt pedagogiskt. Det kan lätt bli förvirrande på vilket ben som ska flyga hur i luften, speciellt om läraren gör en rörelse åt ett håll och eleven vill göra den rörelsen åt andra hållet. Men med en vit och en svart strumpa så är det tydligare när man visar.

Hej, allihopa! Jag har grejat med annat och inte haft inspiration till att uppdatera, så nu tvångsuppdaterar jag. Det verkar som att jag kan stretcha en timme om dagen, träna flera gånger i veckan, skriva minst tre sidor om dagen, men jag kan inte få mig till att uppdatera varannan dag. Kanske går det med lite övning. Alla är vi perfekta och defekta in i minsta detalj.

Vi hade poesi och tittade på en film som heter Hiroshima Mon Amour. I filmen pratar de franska och pga en miss av läraren så fanns det inte någon svensk eller engelsk text så vi såg den med tyska undertexter. Jag förstår varken tyska eller franska, så det var inte den mest underhållande film jag har sett. Den här dikten skrev jag angående vad jag kände om det hela.

http://www.imdb.com/title/tt0052893/

 

Hiroshima Mon Amour

Jag tänker på ett ord.

Ordet beskriver vad jag känner.

När jag ser, är det det som bränner.

Hör ett språk, ser ett till.

Förstår en bråkdel och dialogen är störst.

Inte ens färger från höst.

Grå, grått, gror från duken.

Känner mig bara mera sluten.

Han slår och hon ger kärlek.

Jag ser det som ett kvinnligt svek.

Kanske mer än att han slår och sen ler.

I början ville jag ta avstånd från mänskligheten.

Grymheten, dumheten, överheten.

Sen kommer paret, de där två.

Något växer inom mig då.

I-världens lata tristess.

Där inget händer bara stress.

Bläh och fy, en inre kapitulation,

för min allt större växande frustration.

 

Han hackade till. Han hade något i halsen som gjorde ont och kändes slemmigt. Ögonen smalnade när han kämpade för att få luft. Med en gest vred han upp musiken ytterligare. Nu hörde han inte längre sina egna krampartade ljud. Från undersidan, precis innanför ögonfransarna kom det blanka. Det fylldes ut mot sidorna och lösgjorde sig med hjälp av den oböjliga gravitationen. Som att de brände honom rullade de ner för kindbenet, fick extra fart, ner längsmed de slappa kinderna innan de kom fram till käken. De rullade under käken fram till hakan och slöt sig samman där. Och han lät dem. Han lät dem rulla, falla, rinna så som naturlagarna lät dem.

• Fråga folk på gatan vad de skulle göra för 10.000 och sen se ifall de skulle göra det.
  
• Ta med folk på picnic till något land som ligger bortanför det land jag är i förtillfället.
  
• Skaffa grönare gräs på min gräsmatta och sen gå till grannen och beundra det grönare gräset på andra sidan staketet.
  
• Starta ett Svenskt rymdporgram och hota att ta över månen först! Fast nej, det skulle jag inte. Istället skulle jag bygga en internationellbas på månen som alla länder får åka till. Och jag skulle sätta ut ett rött hus med vita knutar där. (Mikael Genberg).
  
• Bygga en restaurang på Mount Everest. Om jag inte får tänker jag ställa dit en husvagn.
  
• Jag skulle utveckla en Iron Man-suit och flyga runt i den samtidigt som jag tittar på Iron Man.

Go-cart postudelning!

 

Det finns mycket skog i värmland, men jag tror inte att vi har mer sex än resten av Sverige. Jag läste precis att värmlands älgskogar är större än förr i tiden. Den utvecklingen gillar jag, för man ska inte förtrycka något som är så skönt! Största delen är barrträd, vilket kan bli lite stickigt.

Att hitta mening, får bli meningen i sig,

för mig är det en underliggande grej,

för en dag kommer den ta sig igenom mitt pannben,

spränga min hjärna och hälla driv i varje len ven.

Vad vet jag om det blir en politisk mani,

som jag kastar mig i, kanske utan parti.

Fram tills nu har det alltid varit miljö och demokrati,

fast jag är rädd att mycket nu känns som en sorti.

Men kanske är jag den enda som gillar,

att se mänskligheten i folk, och som hellre trillar

hårt än att få undvikande svar.

Var är det roliga om man inte får kontakt,

då ställer jag mig på vakt, och samtalet når inte sin fulla prakt!

För vem vill läsa böcker som säger allt, men inte nåt,

som är tysta, men leende undrar om vi förstått?

Jag vill inte anklaga någon för att vara falsk, för det är inte min sak,

kanske är jag lite spak och försöker undvika konfrontation,

undvika arg diskussion, idiotisk argumentation, meningslös kollission.

Kanske försöker jag mest vara snäll och se det fina,

se det vackra i väntan på att explosionen ska vina,

Kanske skriver jag i väntan på att bli ett skal,

en kal person med bara, endast, ett val,

som jag väljer för att det är det enda, som min bombade hjärna, lämnade kvar.

Finns det något roligare än sånna här uppräkningsskämt? I alla fall jag tycker det är snudd på det roligaste som finns! I det här fallet så höll vi på att prata en massa om metaforer, alla slängde med ordet hit och dit så jag började fundera lite. Ja, metafor, får, ett får får metafor. Det låter ju faktiskt lite som mätta får!

 

Ordet metafor kommer från grekiskans metapherein, som får mig att tänka på metamfetamine. Hela det kanske är en metafor?

 

Som avslutning skulle jag vilja säga: Äpplet faller inte långt från trädet. Men Shaun är ett bra får, och om han faller så faller han med stil.

 

Vi hade en skrivövning för några veckor sen när vi skulle skriva med hybris. Som förslag och inspiration nämnde hon raptextern tillexempel, att de ibland kunde vara väldigt självsäkra. Då i den stunden insåg jag mitt kall, som framtida rappare. Kanske inte riktigt, men jag hade väldigt roligt med att skriva den här dikten.

 

Niggah Bling

 

Nigga bling, jag skjuter bara pling.

Äter klubbor och har det gött,

aldrig har jag det dött.

Fyra kvinnor på varje arm.

Behöver inte något larm.

Jag har en hund som skäller på dig,

om du försöker knäppa mig!

 

Niggah bling, din gongong låter ding.

Snart kommer döden till din dörr,

Men först när jag kommer, inte förr.

Räcker med att jag knäpper,

så kan du känna att livet släpper.

Kommer inte ens lämna din katt.

Får bo i mitt hem och sova i en hatt.

 

Niggah bling, varje finger har en guldring.

Störst banan har jag så klart.

Alltid centrum i allt prat.

Störst crib i en förort.

Inget hörn har någon lort,

Självklart ett rent och mysigt hem.

Där jag går och viftar med min lem.

Niggah bling, det är jag som är king.